Logga in som Förening

Logga in som Besökare
Föreningens Meny

Konfiguera min profil









* Namn mottagare:

* E-post mottagare:

   

* Ditt namn:

* Din e-post:

   

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Tipsa en vän!

Sägner, uttryck och berättelser
   

Sägner, uttryck och berättelser

Nordväst om Berghems kyrka finns Ringemosse med en bro av flata stenhällar.Om brons tillkomst berättas att prästens dräng, som hämtat en svartkonstbok i Sätila, tog vägen över mossen en torr sommar. Det gick inte att gå över mossen när det var vått. Trots förbud att öppna boken läste drängen i den och en mängd små gubbar kom fram och ville ha arbete. Drängen befallde dem att lägga en bro över mossen. Drängen mötte prästen som läste ur boken, gubbarna försvann men bron är kvar.

                                                                                                    

 
                                                                                                       Gryteberg. Foto: Håkan Forsberg
 
I Hattestad står en bautasten, Käringstenen. Sägnen här berättar om bondhustrun som inte i tid blivit färdig med julbaket utan bakade när de andra var i julottan. När hon gick ut för att se om kyrkfolket var på hemväg förvandlades hon till en sten.

Om Gryteberg berättas bl.a att där spökar och när en sten rördes lät det som pengar som klirrade.

Ramnåsberget, ett vårdkasberg, inom Örby sockengräns men av dalborna alltid ansetts som sitt berg med Vårdklinten 136 m. ö. h hade en jätte som kastade sten mot Örby kyrka när den byggdes. Äldre personer har sett jättens fotspår. Vid bergets fot mot öster finns en stenformation som kallas Altaret. Detta Altare ska en gång falla ner och döda ett brudpar som efter häst är på väg till vigseln. Landsväg No.1 gick alldeles intill berget där en väghållningssten finns kvar.

Ramm eller ramn är det gamla ordet för korp.

En gammal gåta lyder: Vitt som krita svart som ramm, hoppar som en hare, går som en man.

Uttryck och talesätt:

- Man kan tala sanning tills man inte får låna hus (logi).

- Är det bjudet är det fägnat.

- Inte först spotta i kålen och äta den sen.

- Ha rent mjöl i påsen.

- Fick inte rent mjöl i påsen.

- Nej, inte för allt smör i Småland.

- Lätt fånget, lätt förgånget.

- Det är inte långt ifrån landet rott.

- Inte ropa hej innan man är över bäcken.

- Morgonglans och käringdans varar inte till kvällen.

- Ingen värk är bättre än tandvärk.

Beklagade sig någon för trötthet dagen efter en sen kväll blev svaret: "Det blir sånt efter sånt!" (sådant)

Talesättet - ta som ett hunnabett, användes som tröst när man blev besviken över att något negativt inträffat. Hundbett borde man inte få.

- Det är bättre att gråta om kvällen än om morgonen.

- Lägga benen på ryggen eller -ta det långa benet före, betydde att skynda sig.

När barn klagade över ont i ryggen, vid t. ex. potatisupptagning kunde det heta: "Du har ingen rygg, bara lekane"

"Här blir inga sä-rätter," (särskild mat), fick barn höra om de inte åt den mat som serverades.

"Var inte så gagnsleter, utan bind på en annan lie," hette det till barn och ungdomar som slöade och drog benen efter sig.

Kusiner, inte bara syskon, kan kivas. Då sade man: "Förlikes kusiner, I vete att I ä brö r" (bröder). I var ett gammalt tilltalsord.

Så var det en mormor som inte sett ett barnbarn på en tid (ett tag). Vid återseendet utbrister mormor: "Kära lilla barn, har du tappat dina tänder?" Barnbarnet svarar snabbt: "Ja det har jag men jag får nya. Det får inte du för du har löständer."

"Först gal göken, sen skriker oggla" sa man till fästfolket inför giftermålet.

"Inte gå mellan barket och träet", utan man skulle respektera de som var fästfolk eller gifta, inte gå eller sätta sig mellan par. Det var en viktig regel.

"Dan är inget när en har en människa," sa bonden som inte tyckte dagsverkaren arbetade fort nog.

"Sola i Gallåsegate och oxa högt på himmelen och ja ska köra in det våta hö’t innan det torra regnet kömmer", blev ett talesätt.

"Horn, Redig och Sträva, tre rediga kära" (karlar) sa man om dessa knektar och visst visar torpen att de var duktiga arbetare.

"Det vore gott jag låge, sa käringen när hon satt på sängkanten". Så trött kunde man vara efter en lång dags tunga skördearbete.

"Det är inget att fästa sig vid, sa käringen när hon föll utför berget".

"Höfsen gör mö, (mycket) sa gumman när hon högg näsan av gubben". Höfsa betyder städa, snygga till. Höfsat utseende och uppförande. " Jag måste höfsa på momangen" = jag måste städa nu.

Dessa gamla uttryck och talesätt användes för att avskräcka eller uppmuntra vid olika tillfällen och gav tyngd åt de egna orden.

Människor som varit "udda", inte inordnat sig i mönstret "som alla andra" har väl funnits i alla tider. De har gett upphov till berättelser, ofta hånfulla eller elaka men också godmodiga, och blev tydligen en krydda i andras ofta enformiga och slitsamma liv. De "udda" människorna blev ofta utstötta ur gemenskapen, den tidens mobbning.

Lillegrens-Erik gjorde träskor, kanske inte av bästa kvalite för det hette: "stackars Horn som ska gå till Jönköping i hans träskor".

Sonen Sammel gjorde dagsverken i Lilla Syltre, på hemvägen sjöng och trallade han alltid, hade nog fått en sup. Några pojkar hade gömt sig och skulle skrämma honom. Det lyckades inte. Sammel sa: "Det var en bra trall, pajka".

Han ansågs vara lite lat. När han hämtade halm i Backa, Skene, hade pojkarna lagt stenar i säcken för att se om Sammel orkade bära den. Sammel märkte inte den extra tyngden!

En dag gick pojkarna som vanligt till skolan men enades om att skolka. De gick istället till skogen och byggde en stenbro över en bäck. Pojkar som gjorde "fuffens" kallades "illbattingar".

Det var ont om pengar till Lillegrens så systern Kristina gick till apotekarn i Skene och fick mat när hon inte skulle "skura sitt lilla golv". Hon var heller inte så arbetsam. Idag hade de nog fått diagnosen depression.

En gång hade hon fått mjöl, kokt god gröt som Ogglåse-Anna-Stina skulle bjudas på. Sammel tog grötgrytan, gick till skogs och åt upp all gröten!

Abrahams-Anners från Karlsberg var en bra halmtäckare. Täckte ladugårdstaket i Lilla Syltre, bodde då i stallet. Han hade långt hår, var alltid klädd i långrock med rep knutit om midjan även om det var varm sommardag. Det berättas att han gick och gömde pengar i olika stenrösen, men ingen har berättat att de fann hans pengar.

Detta är lite av muntlig berättartradition från förr, nu tyvärr bortglömd.

Text: Inger Dahlgren

 




 
 
 
Läs mer om      
Uppdaterad Besökare Kommentera (70)
Senast uppdaterad: 2006-09-18 00:56:38 - Tipsa om uppdatering
Denna sidan har haft totalt 54687 besökare
Denna sidan har 70 kommentarer - Läs kommentarer - Skriv kommentar
Ansvarig utgivare: - Kontakta kontaktpersonen

Skicka e-post till Byalagets kontaktperson

* Ditt namn:

* Din e-post:

   

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Skicka e-post

Skriv en kommentar (gäller nuvarande sida)

* Ditt namn:

* Din e-post:

   Använd denna nyckelkod i fältet nedan:
Skriv koden med versaler (små bokstäver).
 

* Nyckelkod:

   
Titel:

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Skriv kommentar