Vid månadsskiftet juli-augusti 1948 arbetade Folke Börjesson och Johannes Eriksson med att handgräva ett dike för att dränera sur åkermark i Vilg. Orsaken var ett källsprång som aldrig tryter. Plötsligt fann de något på ca 70 cm djup, som först uppfattades som kapsyler i rader, men som vid närmare studier visade sig vara gamla mynt som låg i rullar.

Samlingen på ca 500 silvermynt lämnades till Borås Museum och finns numera på Myntkabinettet i Stockholm. Ett mynt, tunt som en gammal femtioöring, bär på ena sidan bilden av en drottning, medan på andra sidan finns endast en krona. Enligt Folke Börjesson bör skatten ha blivit noga nedgrävd då fyndet gjorde ganska

djupt ner i mineraljorden. Detta har skett efter år 1531 då mynten är från 1478 till 1531. Under Nordiska sjuårskriget 1563-70 var Hallands hårt härjat av kriget och då Fotskäl är en gränsbygd kan man förmoda att skatten gömdes under denna oroliga tid av någon Fotskälsbo, för att återfinnas nära 400 år senare!

Övriga skatter från Fotskäl på mynt-kabinettet i Stockholm:

Mynt från Vilg: inlämnade 1833,

5 mynt från 1604-1610, utvaldes bland 14 mynt.

Mynt från Uddatorp: 33 mynt funna vid grävning, inneslutna i ett papper som föll sönder när det vidrördes. Från 1605-1610

Första gången man påträffar någon dokumentation om Haralds källa är i boken Geographie öfver Sverige år 1773 att "i Foutskäls socken finnes en hälsokälla å ‘Sörvilgs ägor ej långt från Haralds kulle. Av befolkningen även kallad Harakällan."

I Marks härads dombok, hösttinget 1776, berättas om flerahanda förhållanden vid hälsokällan i Fotskäl. Man får bland annat veta att gyttjebad spelat en stor roll jämsides med brunnsdrickande. I domboken finns också beskrivet att källan besöktes av folk ur alla samhällsklasser. De kom från flera landskap, även någon utlänning har sökt bot här. Harekällans vatten skall ha liknat Loka hälso-brunns vatten, som var brunns- och badort i Hällefors, Västmanland.

Haralds källa blev en kurort med början av 1776 och långt in på 1800-talet. Vid källan byggdes brunnshus och musikpaviljong. Det anställdes en läkare, Dr Vadström, som intendent. Det bildades ett brunnssällskap som stadgade om hur det hela skulle bedrivas.

I stadgan omtalas följande:

Att; denna hälsokälla anhålla om Kunglig befallning gunstiga previlegium om tillstånd för alla högre och lägre, rikare och fattige obehindrat för sin hälsas skull få bruka och nyttja densamma.

Att; ett brunnshus byggs av stolpar och resvirke och bräder. Vilket bör byggas så brett och långt på båda sidor om källan som möjligt är. Så att alla brunnsgästerna må hava tillgång till diskarna och en någorlunda spatsergång bliva å ömse sidor.

Att; vattnets bruk med kalla bad och nyttjandet av den lerblandade gyttjan medförer för flera sjukdomar en ganska god och lyckelig verkan.

Att; badhuset bygges ordenteligt med dusch och tvenne därvid varande kammrar. Varav den ena kan byggas med korsvirke och bräder och den andra av timmer. Så att badgästerna efter badningen hava någon bekvämlighet och för att den närvarande brunns medicus (badläkare) är hava sitt tillhåll.

Alla dessa förbättringar och byggnader finner brunnssällskapet nödigt ske uti den ordning de nu äro, så långt tillgångarna därtill räcka och det återstående fullföljes så fort ny fond därtill kan samlas.     Haralds källa den 5 augusti 1775.

På västsvenska folkminnesarkivet finns en uppteckning från August Eriksson i Vilg, som var född 1848. Han berättar år 1933 att vid Harekällan i Vilg skulle det vara en vit orm. Därför var den beryktad som hälsokälla. Där var stora hus i byn på den tiden och en doktor var där också. Människor kom dit med kryckor och när de for därifrån så lämnade de dem kvar. De kastade pengar i brunnen för att de skulle bli bra. Källan skulle ösas varje kväll. Det gjorde min morfar. Han fick ta pengarna som låg på botten. Ibland var där smycken också. Även sedan källan upphört, kom det mycket folk dit, särskilt vid Pingst. Där fanns en gunga och där roade sig folk.

Anders Öjersson i Bönhult född 1851 berättar: Folk gick allmänt till Harekällan om Pingst för att dricka brunn. Man gick även dit midsommar.

Johan Börjesson i Bönhult tillägger: Min far var född i Källäng där Harekällan ligger. Han var med på den tiden de drack brunn där. Brunnsgästerna ville ha källan öst var kväll, för att vattnet skulle vara friskt. De kastade i pengar för att folk skulle få lust att ösa.

Haralds källa är belägen utmed farvägen mot Sträte hed invid gården Källäng. Platsen är på intet sätt anmärkningsvärd och idag inte iögonfallande. Det är inte läget som dokumenterar Haralds källa. Det är dess roll i folktraditionen och dess förmåga att hela/bota sjuka och olyckliga människor.