Lygnern

Tostared gränsar i nordväst till sjön Lygnern som kantas av Europas

nordligaste spontana bokbestånd. Sjön är 2 mil lång och 2,5 km bred och har

en yta på 32 kvadratkilometer och ett maxdjup på 52 meter.

Avvattningen till havet sker genom Sundsjön och Rolfsån som mynnar i

Kungsbackafjorden. Kungsbacka kommun tar sitt dricksvatten från sjön.

Marinbiologerna beskriver Lygnern som en

*  klippbäckensjö/dalsjö,

*  uppdämningssjö med ändrat utlopp

*  klarvattensjö, näringsfattig med berggrund.

Varje år rinner 350 miljoner kubikmeter vatten ur sjön, d.v.s. 13 kubikmeter

per sekund.

Vattnet är syrerikt, måttligt färgat och har bra siktdjup. Fosforhalten är låg

och vattnet  innehåller en del kväve.

Sjön är vacker men kan vara mycket farlig. Ena stunden ligger ytan lugn och

spegelblank för att plötsligt krusas och blåsa upp med kraftiga vågor.

Detta är också mycket märkbart vissa tider på dygnet. Den lugna sjön ändrar

karaktär  och blir på ett par minuter mycket ogästvänlig.

Isläggning sker inte alla år. Om förutsättningarna finns sker den sent och

långsamt. Isen kan gå upp mycket hastigt.

Vintern 2006 var hela Lygnern istäckt, något som inte inträffat sedan 1996.

Namnhistorik

Namnet Lygnern skrevs Lygni vid 1300-talets början och stammar från det

fornsvenska Lygnir, bildat från ordet lugn som betyder stilla, blank.

Eftersom sjön är oberäknelig kan adjektivet lugn, stilla, ha använts som

ett insmickrande namn, ett s.k noanamn, för att beveka sjön.

En annan teori är att det fornsvenska ordet lyginn i betydelsen lögnaktig,

bedräglig kan ha givit sjön dess namn.

Lygnern som kommunikationsled

Sjön har i alla tider utgjort en transportled. Det gick fortare att ro från Tostared

till lingonmarkerna i Hjorthålan än att ta sig fram på torra land. När isen låg

färdades man på den. Men sjön var också förknippad med olyckor.  

Carl-Martin Bergstrands böcker med notiser från tinget och muntligt traderade

berättelser ger exempel på tragiska händelser.

1889 bildades ett ångbåtsaktiebolag . Båten Isa  gick från Sätila till Fjärås och

lade till vid bryggor efter stränderna. Väl i Fjärås fick resenärerna gå över

Bräckan och ta häst och vagn vidare till Kungsbacka och Göteborg.

1915 byggdes Lygnerns station – nu kunde man ta tåget och nå Göteborg på

ett par timmar!

Bilismen ökade och 1921 hade den konkurrerat ut ångan. Bolaget gick i

konkurs, men kaptenen såg bilen som en tillfällig fluga och trafikerade

Lygnern med Isa fram till 1924 då han fick ge upp.

Sjön utgjorde en flottled för allt det timmer som fälldes. Timmerflottarna

drogs med handkraft från stränderna, men seglades också. När isen låg

användes kälkar. På 1920-talet fraktade tostaredsbor timmer med

lastbil över isen, men för säkerhets skull hade dörrarna monterats bort.

Brast isen gällde det att snabbt ta sig ur fordonet.

Så länge Isa var i trafik drog hon pråmar med timmer och därmed

minimerades den farliga timmerflottningens olycksrisker.

Fiske på Lygnern

I mångt och mycket liknar Lygnern Vättern med sitt djupa vatten, sina branta

stränder och sitt lynniga beteende vid ostadigt väder.

Sjön är känd för sitt goda gäddfiske och unika öringstam. Här finns också bl. a

abborre, braxen, nors, sik och ål. Man fiskar helst från båt men på flera platser

finns möjlighet att fiska från land.

Fiskekort krävs och det går att köpa från handlare i Sätila, Skene, Kinna och

Kungsbacka, turistbyråerna samt från lokala ombud.

För mer information – kontakta turistbyrån eller Lygnerns Sportfiskeklubb!