Logga in som Förening

Logga in som Besökare
Föreningens Meny

Konfiguera min profil









* Namn mottagare:

* E-post mottagare:

   

* Ditt namn:

* Din e-post:

   

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Tipsa en vän!

Välkommen till Hyssnas historia
   

Hyssna

Samanställt och berättat av Arne Arnell (2004).

Barnen hade hittills gått i skola varannan dag. Skolformen skulle ändras från C1-form till A-form. Därför fodrades nya och fler skolsalar. Men det dröjde ända till 1954 innan den nya skolan var färdig.

Hyssna har en mångskiftande natur med skogar, berg och sjöar samt ett naturskönt ofta flertusenårigt odlingslandskap. Här bor ca 1700 människor som huvudsakligen arbetar med jord- och skogsbruk, handel, industri och serviceyrken.

































G:a kyrkan i Hyssna (1999). Foto: Arne Arnell

Inledning

Denna berättelse och historia om Hyssna är till stor del hämtad från August Melanders och Hugo Johanssons böcker och anteckningar om Hyssna, samt äldre människors berättelser för undertecknad.

Här finns händelser och sägner som berättats från generation till generation, ofta i kvällsbrasans sken i de gråa stugorna med minnen långt tillbaka i tiden.

Det berättas också om landskap och natur, näringsliv, seder och bruk i forna tiders Hyssna.

Hyssna

ligger i norra delen av Marks härad och Marks kommun. Socknens sammanlagda areal är 8127 ha. Landskapet är till stora delar starkt kuperat och har många värdefulla kulturmiljöer och en mångskiftande natur med bl. a. bokskog och andra lövträd i den södra delen av socknen samt i övrigt mest barrskog. Här i skogarna finns många mindre gårdar och torp, ofta med en rik vildflora.




























Vy över Hyssnaslätten från Torshall. Säden
torkas här på rundhässjor, sept 1953.
Foto: Arne Arnell

I stora delar av södra Hyssna präglas landskapsbilden av Surtans natursköna och bördiga dalgång. Odlingslandskapet här är ett oersättligt natur och kulturarv som delvis varit odlat och gett människor bröd i över 5000 år.

Det finns flera större och mindre sjöar i Hyssna. Störst är Stora Hålsjön på gränsen mot Seglora och Härsjön på gränsen mot Sätila. Socknen avvattnas till största delen genom ån Surtan samt Ulån. Vattnet från Hålsjöarna avrinner genom Husån vid Rydal till Viskan.

Hyssnas högsta del är den 207 m över havet belägna Hökås. Kring socknen finns 30 gränsmärken s.k. femstenarör. Platserna för dessa gränsmärken finns beskrivna i Hugo Johanssons bok "Hyssna en socken i Mark".

Huvudnäringarna i Hyssna är jordbruk, skogsbruk, industri och handel. Karaktäristiskt för bygden är den så gott som totala frånvaron av större gårdar. Den vanliga gårdsstorleken ligger på 8-12 ha odlingsbar mark.

Ända fram till 1950-talet hade alla gårdar och torp nötkreatur och mjölkproduktion, vilket gynnade en rikt och omväxlande natur- och kulturlandskap. Idag är många av dessa gårdar utarrenderade till några få jordbrukare med större mjölk- eller köttproducerande besättningar.

Ända fram till slutet av 1800-talet dominerades Hyssna liksom hela vårt land av jordbruksnäringen samt vissa hantverk och hemslöjd.

Pengar behövdes nästan inte i naturahushållningens samhälle där så gott som allt framställdes hemma på gården eller i socknen av människor i olika yrken som jordbrukare, snickare, smeder, skräddare, skomakare med flera. Man bytte eller betalade med arbete.

Det fanns ingen affär i Hyssna förrän på mitten av 1800-talet.

Hyssna har fått namnet av den gamla byn Hyssna som låg vid den plats där Hyssna gamla kyrka byggdes på 1100-talet. Det är inte med säkerhet klarlagt varav namnet Hyssna kommer. Men namnet är troligen besläktat med namnen Hössna i Redvägs härad och Hisingen som tillhör Göteborg.

I Västergötlands äldsta jordebok stavas namnet Hisna, på 1500-talet Hössna och till slut på 1800-talet dagens namn Hyssna.

Namnet kan i en grå forntid ha anknytning till något i naturen. När det gäller naturförhållanden så finns den likheten att Surtan vid Hyssna g:a kyrka delar sig i två grenar, det gör också Ätran i Hössna liksom Göta älv vid Hisingen.

Ortsnamnsforskaren Hugo Karlsson från Sätila skriver i boken "Älvsborgs läns historia i gränsbygd" att dessa ortsnamn troligen innebär något, i detta fall, ån delar sig.

Då namnet Hyssna har ett mycket dunkelt förhistoriskt ursprung finns det också andra tolkningar vad ortnamnet Hyssna kommer av, bl a att det härstammar från något fornnordiskt ord som syftar till höjd (hiss), eller åkrök.

Gårdarna som tillhörde Hyssna by var Hyssna Stommen, Hyssna Sanden, Hyssna Hulugård, Hyssna Backen och Hyssnabacka Sandvad.

Vid laga skiftes genomförande på 1800-talet flyttades dessa gårdar ut till sina nuvarande platser.

Forntidens Hyssna

När den sista inlandsisen smälte undan för över 10 000 år sedan var Surtans dalgång en mäktig fornfjord där bl a valar, sälar och isbjörnar höll till.














Nya kyrkan - med omgivande kulturlandskap. Foto: Arne Arnell

Havsnivån var då 70-80 m högre än idag, vilket gjorde att fornfjordens vatten räckte en bra bit upp på berget Torshall norr om Hyssnaskolan. Stora och Lilla Hålsjön var då sammanbundna med Viskans mäktiga fornfjord.

När de första människorna kom till Hyssna - det vet man inte med säkerhet. Men hembygdsforskaren Karl Asserlund har funnit stenåldersverktyg norr om Stora Hålsjön som av Riksantikvarieämbetet bedömts vara omkring 9000 år. Många stenåldersboplatser från äldre stenåldern har upptäckts vid såväl våra sjöar som vid Surtan. Man livnärde sig då mest på jakt och fiske samt bär och örter av olika slag.

Jägarna blir bönder

För mellan 5-6000 år sedan steg den första svedjeröken upp i våra skogar, för att man genom svedjebruk skulle kunna odla enklare sorter av vete och korn. Man hade nu också börjat ha husdjur. Man hade även börjat bosätta sig i anslutning till platser där det var lätt att odla, bl a på Hyssnaslätten, Högarebacken och Friared.

Spår av fornåkrar och odlingsrösen finns också på många platser i våra skogar. Talrika fornfynd har också gjorts på dessa platser samt vid våra sjöar. Tyvärr har flera fasta fornfynd som gravhögar och bautastenar blivit förstörda genom odlingsarbete. En domarring finns hos Kenneth Karlsson i Bonared. Väster om Surtan vid g:a kyrkan har funnits gravfält med bautastenar som tyvärr är bortodlade.

Järnframställning i Hyssna

Man har i Hyssna funnit flera platser där järnframställning förekommit. Det är myrmalm som hämtats på botten av sjöar och myrmarker eller järnhaltig jord som använts för detta ändamål.

Karl Asserlund har berättat att när han i slutet på 1920-talet täckdikade vid bäcken nedanför Ekeberg påträffades flera små murade smältugnar för järnframställning. Där fanns också rikligt med järnslagg.

I ugnen smältes och renades myrmalmen till rent järn för smidesändamål.

Vid Rya Sörgård och vid Ängslyckan har också påträffats slagg efter järnframställning.

För järnframställningen fodrades mycket träkol. I våra skogar finns många gamla kolbottnar där man framställt träkol. Om man gräver i dessa kolbottnar hittar man rester av träkol.

Hyssna gamla kyrka

Den gamla kyrkan är en av de äldsta bevarade kyrkorna i Västsverige. Att man byggde kyrkan här vid Hyssna by berodde troligen bl. a. på att här fanns ett bra vadställe över Surtan, härav gårdsnamnet Sandvad.

Det närbelägna berget Torshall var en förhistorisk kultplats. Här finns också en gammal offerkälla, Tors källa. Väster om Surtan fanns ett gravfält.

När kristendomen kom till Hyssna det vet man inte med säkerhet, men troligen var det långt innan den gamla stenkyrkan byggdes på 1100-talet.

Sägner berättar att man först byggde en kyrka av ektimmer väster om Surtan. Troligen var det en eldsvåda som gjorde att man byggde en kyrka av sten.

Kristendomen har präglat människors liv och rättstänkande i över 1000 år.

Den gamla stenkyrkan från 1100-talet var liten från början, bara 24 alnar lång och 12 alnar bred. År 1728 byggdes kyrkan till åt öster. Längden blev nu 40 alnar, detta berättar en minnessten vid södra väggen av kyrkan.

I samband med tillbyggnaden byggdes även den unika spelmansläktaren ovanför koret. På denna satt bygdens spelmän och spelade vid högtidliga tillfällen, bl a när brudpar tågade in i kyrkan.












Hyssna g:a Kyrka 1893. Fotograf okänd

Under den första kristna tiden hade man inga kyrkklockor. Man hade då en lur som man blåste i för att kalla till gudstjänst. Det finns en höjd sydväst om gamla kyrkan som kallas Blåsut, där blåste man i denna lur.

Kyrkklockorna som är två till antalet är enligt sägnen gjutna i klockehålorna på Holmen - den plats där den nya Hyssnaskolan nu är belägen. Under medeltiden när klockorna skulle gjutas fanns det endast ridstigar, malmen måste därför forslas i små partier och gjutas på plats.

Den största kyrkklockan bär namnet Karin och finns nu i Hyssna nya kyrka. Siri så heter den minsta kyrkklockan - och finns kvar i gamla kyrkan.

I äldre tider fanns en klockstapel av ek väster om kyrkan. År 1771-72 lät man bygga kyrktornet.

När tornet byggdes var här ett svårt missväxtår. En gammal gumma på Stommen har berättat att vid detta tornbygge var det bara en person som hade bröd att äta och det var ägaren till gården Backen. Han hade ridit till en ort längre upp i Västergötland och köpt en skäppa korn.

Takmålningar, bänkar och inredningen i kyrkan är från 1600- och 1700-talet. Från medeltiden finns bl a bevarade välgjorda skulpturer, dopfunt, primklocka och rökelsekar.

År 1855 angav sockenmännen att deras kyrka var för liten. Detta diskuterades vid flera kyrkstämmor under sista delen av 1800-talet. Vid en kyrkstämma 1901 godkändes ritningar till en ny kyrka. 1907 invigdes den nya kyrkan. Dit hade man då flyttat altartavla och predikstol från den gamla kyrkan.

Efter invigningen av den nya kyrkan tappade församlingen intresset för den gamla kyrkan som fick förfalla.

Först under åren 1922-23 kom äntligen en restaurering till stånd och kyrkan har sedan genomgått flera restaureringar.

I länsstyrelsens kulturmiljöprogram betraktas nu den gamla kyrkan som en av Västsveriges mest intressanta kyrkor och har med sin natursköna omgivning förklarats som riksintressant.

Från midsommar t o m augusti har församlingen aftonbön varje vecka i kyrkan. Den besöks av många turister från när och fjärran och används ofta vid vigslar och andra högtidliga tillfällen.

Seder och bruk i forna tiders Hyssna (1700- till 1800-talet)

Utvecklingen och förändringens vindar det senaste århundradet har medfört större förändringar än någonsin tidigare

För hundra år sedan fanns det inget elektriskt ljus i hemmen, ingen telefon, ingen radio eller TV och heller inga bilar. Inte heller bekvämligheter som badrum, vatten och avlopp. Det fanns överhuvudtaget ingen avancerad teknik som underlättade människors arbete.

Men det fanns heller ingen sådan miljöförstöring som dagens industrialism medfört, med hänsynslös exploatering av värdefull natur, jordbruksmark och andra naturresurser samt föroreningar av luft och vatten. Man kunde för bara sextio år sedan bada i ån Surtan, vilket man inte gärna gör idag.

Försurningen har medfört att våra sjöar måste kalkas för att fisken ska kunna överleva.
































Scannade foton från glasplåtar - Dragered ca 1920 av Håkan Forsberg


Hyssna var liksom hela vårt land ända fram till 1800-talets slut dominerat av jordbruksnäringen. De flesta människorna bodde på bondgårdar eller torp där man odlade de livsmedel man behövde och hade husdjur för husbehov.

Man vävde, slöjdade och tillverkade själva de kläder och varor som man behövde av råvaror man själv producerade -som lin och ull.

På 1700-talet var boningshus och andra byggnader timrade och omålade samt hade halm eller torvtak.

Den som inte hade gård eller torp fick hålla till godo med att bo i en backstuga belägen på en allmänning eller tå. Tån var platsen där gårdarna eller byns husdjur släpptes ut på bete eller hämtades hem från skogen på kvällarna. Melltorps tå norr om byn var en sådan plats.

Inscannad av H. Forsberg. Foto okänd.


Vi får vårt bröd och värme i huset med mindre möda än gångna släkten och skulle det slockna i spisen eller pannan så är det till att med tändstickans hjälp eller annan teknik få värme i huset.

Det vanliga sättet att göra upp eld fordom var att slå eld med stål och flinta för att få gnistor som tände något lätt brännbart.

Eftersom det förr var så omständligt att tända eld var det vanligt att på kvällen när brasan brunnit ner - samla ihop glöden i spisvrån och övertäcka glöden med aska. Då var det lätt att med några stickor på morgonen åter få eld i spisen. (Man sa att man kölla eller kanske könla).

Ett annat sätt att få eld var att låna eld av någon granne. Man bar då oftast hem glöd i en gammal träsko. Ett gammalt ordspråk upptecknat av August Melander lyder: "Du har så bråttom som om Du lånat eld."

Omkring 1850 började tändstickor bli allmänna här i bygden och kunde köpas i den nyöppnade affären på Högen.

I forna tider fanns heller inga järnspisar eller kakelugnar. Det fanns endast öppna spisar i såväl kök som boningsrum. I köket fanns dessutom en bakugn i spismuren och den var så stor att man kunde baka flera brödkakor samtidigt. Man bakade inte så ofta förr, det var vanligt att förvara brödet på en stång i taket. Brödet var alltid bakat av grovt råg-, vete- korn- eller havremjöl, malet kanske på gården eller byns skvaltkvarn. Under missväxtår fick man blanda bark i brödet.

Det var först under mitten och senare delen av 1800-talet som järnspisar började bli vanliga i hemmen.

Den bästa belysningen under mörka vinterkvällar förr var framför den öppna spisen. Ville man ha belysning på andra platser så var det torrvedstickor av furu som gällde.

Äldre personer har berättat för mig att som barn fick de ofta sitta vid väv-stolen med trästickor och lysa för den som vävde.

För belysning utomhus använde man sig av tjärvedsbloss. Hedersplatsen bland dessa var julblosset som medfördes till julottan.

Under sista hälften av 1800-talet började man använda fotogen för belysning i hemmen. Först på 1920-talet började elektriskt ljus bli mer allmänt i Hyssna, men det hände ofta att det blev strömavbrott under den första tiden och då kom fotogenlyktorna till användning igen.

När det gäller bordsvanor så fanns det inget porslin, men hade svarvade träfat eller skålar och skedar av trä eller horn, gafflar fanns inte heller.

Gröt liksom all annan skedmat åt man gemensamt ur ett stort lerfat eller bunke, matlaget (bunkalaget) doppade i samma mjölkskål. När porslin så småningom kom till användning på 1800-talet så var det först vid högtidliga tillfällen.

I slutet på 1700-talet och början av 1800-talet började det bli vanligt att det skulle finnas en klocka i varje hem. På Slätthult fanns nu en händig klockemakare och torpare, Hans Eriksson han tillverkade klockor där allt var av trä. Till kugghjulen använde han hårt bokträ. Av de små vägguren som gick med lod tillverkades vanligen tre stycken i veckan och såldes till beställare runt om i socknarna. I Hembygdsmuseet finns en sådan klocka bevarad.

Då gårdarna i Mark mestadels var små och den lättodlade jorden begränsad, måste många unga söka sig andra utkomstmöjligheter. Man byggde en torpstuga i skogen, gifte sig, svedjade, röjde och odlade några åkerlappar - och förlitade sig på att rågen, potatisåkern och någon ko skulle ge dagligt bröd och uppehälle vid sidan om något hantverk eller annat arbete. Kvinnorna vävde ofta åt någon förläggare.

Stenmurar och odlingsrösen i våra bygder påminner än om dessa människors odlarmöda.

Missväxt och svältår har ofta återkommit när självhushållning var en nödvändighet. Man fick ofta blanda bark eller något annat ätbart i brödet för att överleva.

Men år 1724 inträffade något revolutionerande inom livsmedelsförsörjningen. Jonas Alströmer införde då potatis för att odlas. Tidigare hade man som rotfrukt endast odlat rovor.

När man började odla potatis i vår bygd vet man inte med säkerhet. Första gången potatis nämns i Marks härads Domböcker var 1772 - detta enligt C.M. Bergstrands efterforskningar. Detta gäller ett rättsfall vid potatisupptagning mellan två grannar i Kattunga socken. Ett annat rättsfall gäller dåliga gärdesgårdar där svin orsakade skador på grannens potatisland.

Potatisodling blev så småningom livsviktigt på alla gårdar och torp.

Förutom potatis och de fyra sädesslagen vete, råg, korn och havre odlade man förr även lin och humle.

Lin är en spånadsväxt som odlades rätt vanligt fram till 1880-talet. Äldre människor har berättat hur vackert det var med de blommande linfälten. Linet drogs upp med rötterna och kunde efter beredning spinnas och vävas till fina tyger. Billig import av bomull kom så småningom att till stor del ersätta linet.

Humle är den enda odlade växt man har lagstadgat om. Det fanns vissa bestämmelser om hur mycket humle varje gård skulle odla. Enligt svensk landslag från 1400-talet befalldes varje hemman (gård) att odla 40 stänger humle. Under Gustav Vasas tid skärptes lagen till 200 stänger per hemman.

Humlekottar av honkön användes bl a i öltillverkningen för att konservera ölet - men även för smakens skull.

Den främsta anledningen till statens starka intresse för humleodling var att kunna förse militären med en tjänlig dryck. Dricksvattnet var ofta förorenat förr.

Vid en inventering i Mark år 2004 som Nordiska Museet gjort för insamling av humleplantor till genbanken i Julita, visade det sig att humleplantor med ursprung från gamla tider har levat kvar i gamla stenmurar på många gårdar i Mark.

Det öppna odlingslandskapet med dess inslag av lövträd och hassel i ängar och hagar var hörnstenen i våra förfäders försörjning under flera tusen år.

Det är en artrik naturtyp, ett kulturminne som till vissa delar än i dag brukas och vårdas av naturintresserade bönder till glädje för många människor.

Innan granen tog över det mesta av våra skogar på 1800-talet så dominerade ek och bok. Redan i de gamla landskapslagarna från 1200-talet förekom förbud mot fällande av "bärande träd". De bärande träden var ek, bok, vildapel, hassel och fågelbär (vildkörsbär).

Man var på den tiden mer intresserad av trädens frukter och bär - än av själva virket. Ek- och bokollon var värdefullt som mat för svinen som gick på ollonbete. Av vildapel, hassel och fågelbär fick man ett värdefullt livsmedelstillskott.

Varje trädslag hade sina specifika användningsområden, omsorgsfullt utnyttjat under många generationer bl a för hus och båtbygge. Trädkronorna hamlades på löv och kvistar för att djuren skulle få vinterfoder.

Som exempel enbusken hade en mångsidig användning. Enbären kryddade maten och jästes till måltidsdricka. Av stammen fick man gärdsgårdsstörar och virke till korgar, mjärdar, laggkärl och dryckesstop. I riset röktes kött och fisk, av enrötterna kunde man få läkemedel mot vissa sjukdomar. Liksom de flesta naturfolk så kände våra förfäder väl till vilka medicinalväxter som var bra mot olika sjukdomar.

Då det inte fanns många läkare förr så vände man sig ofta till så kallade kloka gummor eller gubbar. Välkända på 1800-talet var Prekebogumman i Öxabäck och Brita-Lena i Kungsbacka. Jag har själv hört gamla människor berätta hur man vid t ex benbrott skjutsade den skadade många mil med häst och vagn till Brita-Lena - för att få spjälkat benet. Man kan tänka sig hur svårt det var när det inte fanns några smärtstillande medel.

Hyssnas sista skomakare. Foto: okänd.


Människorna förr levde oftast nära naturen på naturens villkor. Barnen hade tillgång till en naturnära lekmiljö, kanske i en skogsbacke. De fick tidigt lära sig grunderna för överlevnad med praktiskt arbete i hemmet som hantverk, odling, husdjursskötsel, fiske, bär och svampplockning mm. Ofta levde man flera generationer tillsammans. Man lärde sig enkla levnadsvanor och att vårda och hushålla med landskap och miljö.


Sägner och folkminnen

Berget Torshall

Man tror att detta berg fordom varit en kultplats för guden Tor. "KlockareSven" född på Stommen i början på 1800-talet har berättat att en skatt finns nedgrävd i Torshalls mosse som ligger bakom berget Torshall.

Det finns flera platser i Hyssna där det berättas om gömda skatter. Troligen har dessa sägner uppkommit under ofredsår när man gömde värdefulla ägodelar för att danskarna ej skulle erövra dem.

Tors källa

Denna gamla offerkälla nedanför Torshall har gamla anor. Gamla personer har berättat att man förr vid sjukdom hämtade vatten från denna källa till långt avlägsna gårdar. Vattenhämtningen skulle helst ske på en torsdagsmorgon.

Folkskollärare Romild har berättat följande om offerkällan: Man skulle kunna få se spegelbilden av sin tillkommande i källan om man en skärtorsdag offrade i källan och sedan gick baklänges - motsols sju varv runt källan.

Sägnen om digerdöden

På 1300-talet härjade en svår pestsjukdom i Sverige där en stor del av befolkningen avled. I en gammal sägen från Hyssna berättas att det då endast steg rök från hus i Torstensered och Långared.

Löjtnantstjärn

Så kallas ett litet tjärn nära Torstensered. Tjärnets namn har uppkommit på följande sätt. När det var krig för länge sedan hade ägaren till Torstensered, Ambjörn, gömt sina viktigaste ägodelar i skogen. Själv höll han sig dold i en liten kvarn vid en bäck och kvinnorna bar mat till honom. En dag kom några fiender gående på en stig vid kvarnen. Den förste i sällskapet, en löjtnant, bar ett föremål under armen som Ambjörn kände igen som sin tillhörighet. Ambjörn sköt honom varpå de övriga flydde. Sedan tog Ambjörn den stupade löjtnanten och släpade honom till det närbelägna tjärnet och sänkte ner honom där, därav tjärnets namn.

Skatten i Sjögarås

Ett par gamla, födda omkring 1850 har berättat om att Lasse-Maja var i Hyssna och stal. Innan han dog skulle han ha talat om att han grävt ner en kista med tjuvgods sju alnar i nolkanten av Sjögarås. En annan kista skulle han ha grävt ner vid Lillasjö led.

Sjögaråsen ligger nordväst om Lilla Hålsjön. Lasse-Maja var öknamnet på stortjuven Lars Molin (1785-1845), han var ofta förklädd till kvinna.

Striden i Liagärdsklämma

Valborg Gustavsson född i Hyssna, senare gift och bosatt i Seglora har berättat följande historia:"När man fick höra att danska trupper var på väg mot Seglora kallades den manliga befolkningen samman för att i Liagärdsklämma söka stoppa danskarnas härjningar. Där fällde de träd över ridstigen. Det blev en blodig strid, svenskarna nedgjorde danskarna så grundligt att det till slut endast fanns en dansk soldat kvar i livet. Denne bad för sitt liv och lovade segrarna en halv skäppa silver om de skonade hans liv. Man vet inte om han fick leva eller hur många som stupade" Detta hände troligen på 1500-talet. Klämma är en gammal benämning på en plats där en stig eller väg går mellan höga berg.

Stora Hålsjön

Sjön har för de många sägnernas skull blivit kallad Marks sagosjö, men än lever sägnerna om bl a ättestupan, storsjöodjur, sjöjungfrun, skattkistor, liesmeden m fl. Liagärdsberget kallades fordom "Valhall". Här är en storslagen utsikt över omgivande landskap.

Fattigvård

I gamla tider var det ett mycket oblitt öde att vara fattig, gammal eller orkeslös. Kunde inte de anhöriga eller ätten åtaga sig vården, var det enligt sägner från förhistorisk tid ättestupan, utför vilken de gamla störtades.

Fattigvård ca år 1920 sk Drageredshjon. Scannat av H. Forsberg


Den socialvård vi har idag har sitt ursprung i den kristna kärleks och hjälpverksamhet som först utövades av församlingarna under medeltiden.

I sockenstämmeprotokoll från 1700- och1800-talet berättas om hur varje rote fick sköta sin åldringsvård. Vissa rotar lät bygga en rotestuga där de som kunde sköta sig själva fick bo.

En sådan rotestuga är ryggåstugan vid Lilla Hålsjön som Bua rote lät bygga. De som inte kunde sköta sig själva fick gå på rote. De fick då endast vistas några få dagar på varje ställe enligt en fastställd lista. Det var ingen avundsvärd lott för de gamla, ingenstans var de välkomna.

Behovet av fattigvård ökade starkt under 1850- till1860-talens svåra missväxtår med nästan uteblivna skördar. Många skogstorp hade tillkommit. År 1855 fanns det fler torparfamiljer än bondefamiljer, nämligen 106 torpare och 97 bönder. År 1865 hade Hyssna sin största befolkning med 2195 personer.

Spritmissbruk påtalas ofta i sockenstämmeprotokollen från 1800-talet. Ofta hade man svår brist på det dagliga brödet men ändå förstördes massor av säd till brännvinsbränning. Husbehovsbränning förbjöds år 1855.

Kyrkoherde Ekström synes ha varit en mycket nitisk nykterhetsvän, i stämmoprotokollen angående spriten är hans protokoll mycket omfattande. Protokollen skulle följande söndag läsas upp i kyrkan. Där finns dokumenterat att många genom spritmissbruk fick gå från gård och grund och sedan med hustru och barn öka antalet fattiga som sedan måste försörjas av församlingen. Det hände också att spritmissbrukare sattes under förmyndare.

Behjärtade sockenmän hade länge insett att det rådande systemet med rotegång för de fattiga inte var så lyckat. Vid kommunalstämma år 1902 beslöt man inköpa säteriet Dragered till fattiggård. Ett nytt fattigvårdssystem hade börjat, om än inte så bra som dagens socialvård.

I reglementet för Dragereds fattiggård heter det bl a att: "fattiggårdens ändamål är att vara ett kristerligt hem för socknens samtliga fattiga såväl äldre som minderåriga, och där erhålla vård och försörjning".

En förbättring av åldringsvården skedde 1930 när man lät bygga ett nytt ålderdomshem nära kyrkan. År 2001 invigdes på samma plats ett ännu modernare äldreboende med 16 vårdplatser.

Skolväsendet i Hyssna

Någon obligatorisk skolundervisning verkar inte ha förekommit i Hyssna förrän 1846. Läskunniga föräldrar lärde vid denna tid sina barn att läsa. Andra barn kunde ibland gå några veckor till någon läskunnig person för att lära sig läsa.

År 1842 utkom folkskolestadgan som lade grunden för vårt skolväsende. Vid socknens valborgsmässostämma 1842 fattades ett enhälligt beslut att ett skolhus skulle byggas vid Hyssna by på den plats där fattigstugan stått. Virket till skolan skulle gårdarna i socknen släppa till liksom körning och handräckning. Den 21 juli 1846 är ett historiskt datum i Hyssnaskolans historia då anställdes Johan Härnström som socknens förste skollärare.

Den första terminen skulle vara från den 3 augusti till den 28 november. De barn som gick i skolan skulle själva betala lönen till läraren. Högst fem av de fattigaste barnen skulle få fri undervisning.

Skolklass 1957. Foto okänd


Undervisningen började varje dag med en andaktsstund och sång samt därefter bibelkunskap, skrivning, läsning, räkning samt svenska språket.

Den nyuppförda skolan visade sig snart för liten och vid en sockenstämma 1855 beslutades att förlänga skolan. Som den första lärarinnan till den föreslagna småskolan anställdes pigan Kjerstin Andersdotter, Getakulla.

Då skolbarn i skogsbygden hade alltför lång skolväg till centralskolan i Hyssna by, hyrde man till att börja med skollokal av någon lantbrukare. År 1876 beslutade man på en kyrkostämma att anställa en examinerad folkskollärare med skyldighet att undervisa på tre ställen i skogsbygden. Man hade också beslutat att bygga skolor i Loftås, Dragered och Olofsered.

Till lärare för dessa skolor anställdes utexaminerade folkskolläraren O.A. Darelius från Tvärred, hans lön skulle vara 600 kr per år samt bostad och ved.

Senare anställdes lärare för var och en av dessa skolor.

År 1880-81 beslutades att bygga en helt ny skola vid gamla kyrkan, den först uppförda var alltför bristfällig.

Slöjdundervisning infördes vid skolorna i slutet av 1890-talet för såväl pojkar (träslöjd) som flickor (sömnad).

Då barnantalet var för stort vid den centrala Hyssnaskolan beslöt man 1908 att ett nytt skolhus med tre skolsalar samt bostadslägenhet för en lärarinna skulle byggas intill den gamla skolan.

När barnantalet minskade betydligt i skogsdistriktens skolor på 1930-talet började man tala om att centralisera skolväsendet. Vid ett av skolstyrelsens sammanträde 1938 beslöt man om indragning av Olofsereds skola. Gunnar Andersson, Olofsered hade genom anbud erbjudit att skjutsa barnen till centralskolan för tre kronor per resa.

År 1940 hade turen kommit för indragning av skolan i Dragered. Loftåsskolan drogs in först 1946 beroende på svårigheten för bilarna att erhålla bensin under krigsåren 1940-1945.

För att få en mer tidsenlig skolundervisning föreslog skolstyrelsen år 1949 att en tomt borde inköpas på Holmen - öster om gamla skolan för att bygga en ny skola.













Hyssnaskolan 1954 - byggd 1908. Foto: Arne Arnell


År 1996 byggdes skolan till ytterligare med bibliotek. År 2004 fanns 173 elever i klasserna 0-6.

Jordbruk

Fynden av stenåldersverktyg och fornåkrar berättar att för 6000 år sedan steg den första svedjeröken upp i våra skogar. Man hade börjat hålla husdjur och odla enklare sorter av vete och korn. Jordbruket hade nått Västergötland och vår bygd efter att ha börjat flera tusen år tidigare i Mellanöstern.














Hamlade askar vid Lockö kvarn Foto: Arne Arnell

I hagmarkerna hamlade man träden och tillvaratog lövet som vinterfoder till husdjuren. Detta gjorde att man i Hyssna skogsbygd hade betydligt fler djur på gårdarna år 1571 än man hade på slättbygden. Björn i Liagärde hade under nämnda år det största antalet nötboskap i hela Sätila pastorat. Där man numera endast har mörka granskogar växte tidigare ljusa lövskogar med öppna gläntor.

Av de fyra sädesslagen var korn och råg de vanligaste sädesslagen under 1500-talet.

Efter skäran infördes lien i skördearbetet på 1700-talet och järnplogen ersatte årdret. På 1800-talet ersattes slagan av tröskverket. Som dragare hade man oxar eller hästar.

Nya grödor och odlingsmetoder vann insteg på 1900-talet. Först kom slåttermaskin sedan självbindare, traktor och skördetröska som underlättade skördearbetet.

Lantbrukarnas viktigaste inkomstkälla i Hyssna under 1900-talet har varit mjölkproduktion. Mjölken levererades till Nordvästra Marks Mejeri i Bonared som hade smörtillverkning.

På 1950-talet fanns det mjölkkor på alla gårdar och torp i Hyssna. Nu i början på 2000-talet finns det endast 6 gårdar med mjölkproduktion. Dessa gårdar har besättningar på mellan 30-65 mjölkkor. Det är böndernas arbete och deras djur som är en förutsättning för att bevara vårt öppna landskap med dess artrikedom och skönhetsvärden.

Svarvningen

har gamla anor i Hyssna.

En ung Hugo Robertsson - svarvmästare... fot: okänd.


Den stora tillgången på ek och bokskog i Hyssna skapade tidigt naturliga förutsättningar för hantverk i trä och även för senare tiders industri. Redan på medeltiden var svarvade produkter från Mark välkända i Sverige. I Hyssna har svarvning under de senaste århundradena varit en viktig näringsgren. Det har svarvats olika slag av askar och skålar men framförallt tillverkades det spinnrockar. På 1870-talet fanns det 40-50 spinnrockssvarvare i Hyssna, spinnrockarna såldes på olika platser i Västsverige.

En i vida kretsar känd spinnrocksförsäljare var "Stötaknallen" Johan Aron Andersson, Grönered nabb. Han sålde en höst under början på 1900-talet inte mindre än 1000 spinnrockar på olika marknader från Skara i norr till Laholm i söder. Det berättas om en spinnrocksförsäljerska, Edela Andersdotter i Melltorp född 1820. Hon köpte varje gång tre spinnrockar av en svarvare som hon sedan bar på ryggen den fem mil långa vägen till Göteborg eller Hisingen för att sälja dem där.

Man svarvade förr i både bondgårdar och torparhem. Svarvning har liksom många andra yrken på 1900-talet förvandlats från hantverk till industriproduktion.

Den största tillverkningen av svarvade produkter under 1900-talet hade Hyssna Bobinfabrik. där sysselsattes omkring 15 personer som bl a svarvade bobiner. Solbackens Svarveri tillverkade belysningsarmatur och hade som mest ett 50-tal anställda. Hyssna Svarveri, Ekhaga tillverkade ljusstakar och bordlampor och hade 25-30 anställda.

Möbelindustri har också funnits i Hyssna, den största av dessa är Albin i Hyssna som startade 1920 och fortfarande sysselsätter 26 personer.

Förläggare och väverskor

Sedan långt tillbaka i tiden var tillverkningen av handvävda tyger och dukar en betydande näringsgren för många hyssnabor. Lin odlades mycket i äldre tider ända fram till 1870-talet.

Då mor Kerstin och sedan Sven Eriksson i Kinna börjat förläggarverksamhet och skaffat hem garn att lämna ut till handväverskor på 1830-talet fick vävning allt större omfattning även i Hyssna.

Vävningen gav de många skogstorpens folk vid denna tid en del kontanta inkomster vilket före förläggarnas tid var obefintlig. Arbetet var mycket lågt betalt. "Mor vävde för 4 öre alnen berättar en gammal, hon vävde 12-14 alnar om dagen om hon började kl 6 på morgonen".

Men även Hyssna fick förläggare, det var bröderna Anders, Otto och Johannes Andersson som började denna verksamhet mellan 1874-1875. De hade alla många väverskor i arbete. Firman Anders Arnell hade ca 500 väverskor i arbete på 1890-talet.

I början på 1900-talet började en ny epok i socknens näringsliv. Trikåstickning kom och avlöste handvävningen. Firma Anders Arnell i Lockö och Joh:s Andersson i Bua skaffade hem stickmaskiner och snart hade dessa blivit vanliga i stugorna. Firma Joh:s Andersson sysselsatte på 1920-talet ca 175 personer.

På 1950-talet övergick denna verksamhet till mer industriell stickning.

Kvarnar

Redan på tidig medeltid började man använda vattenkraft för att driva kvarnar. Vid många av våra bäckar och åar kan man än i dag hitta kvarnstenar med rester av en kvarndamm som visar att många gårdar förr hade en egen liten skvaltkvarn för husbehovsmalning av säd.

Men på slutet av 1800-talet var det de större tullkvarnarna vid Surtan i Melltorp och Lockö som tog över den mesta malningen av säd i Hyssna. Tull innebar att kvarnägaren malde åt andra och tog betalt i natura, vanligen ca 6% av säden.

Vid Melltorps by fanns på 1700-talet fem stycken skvaltkvarnar. År 1856 byggde man istället en större (hjulkvarn) tullkvarn, denna kvarn var i drift till 1980.

Vid vattenfallen i Lockö fanns på 1800-talet tre kvarnar. Den äldsta delen av Lockö kvarn är från 1700-talet. I den undre delen av kvarnen är väggarna delvis uppmurade av gamla kvarnstenar vilket visar att här har funnits kvarnar mycket länge.

Av inredningen i kvarnen kan man bl a nämna stenkvarn, valskvarn, rensverk och kross. I kvarnen fanns också en kvarnsten från stenåldern.

Den siste mjölnaren Sven Edberg slutade verksamheten här 1969.

År 1990 fick Hyssna Hembygdsförening som gåva överta Lockö Kvarn av Birgitta Johansson och Sven-Olof Arnell.

Kvarnen har genom frivilliga arbetsinsatser, ALU-arbeten, gåvor och donationsmedel renoverats och all inredning fungerar ännu denna dag.

Sågverk

Det var troligen först i slutet på 1600-talet som man började använda såg här i våra bygder. Dessa var handsmidda och rätt klumpiga.

I Hyssna fanns redan på slutet av 1600-talet några vattendrivna sågverk och på 1800-talet ca 20 stycken - de flesta belägna utefter Surtan. Men det har också funnits 2 sågverk vid Ulån i Olofsered. Ett av dessa sågverk användes så sent som på 1950-talet. Här fanns också en spånhyvel.

Det har funnits flera nickesågar, föregångare till ramsågen som användes långt fram på 1900-talet, bl a kan nämnas en nickesåg vid Bugared, vid Furusjöbäcken i Rya samt en vid Flybacka.

Vid Locköfallen fanns 2 stycken sågverk med verksamhet fram till slutet av 1930-talet, här fanns också en spånhyvel.

Erik och Johan Askerdal ägde och drev ett sågverk vid Surtan i Bonared, här förekom sågverksamhet fram till 1976 då sågen brände. Av alla dessa sågverk är det bara Melltorps såg som fortfarande är igång. Den ägs och drivs av Hans Johansson i Melltorp.

Många sågruiner vid våra vattendrag minner än om de många sågverkens tid i Hyssna.

Mejeriet i Hyssna

Innan det fanns något mejeri i Hyssna kärnade man smör av grädde hemma på gårdarna. Det första mejeriet i Hyssna, Lambergs, startade på 1870-talet i Bonared.

Nordvästra Marks Mejeriförening bildades 1904 med 81 bönder som tecknade medlemskap. Antalet mjölkleverantörer ökade snart även från grannsocknarna.

År 1938 uppfördes ett nytt mejeri i Bonared för smörtillverkning. Mejerist var Erik Nilsson. Mjölktransporterna skedde med häst, men efter andra världskriget när det fanns bensin blev det mest med biltransport.

Inscannad av H. Forsberg. Foto okänd.

År 1950 var antalet mjölkleverantörer till mejeriet 351. De flesta som lämnade mjölk till mejeriet hade då mellan en till åtta kor. Senare detta år såldes mejeriet till Lantbrukarnas Mjölkcentral (LMC).

Inscannad av H. Forsberg. Foto okänd.

Men mejeriets verksamhet fortsatte här ytterligare ett antal år till 1968.
På valborgsmässoafton detta år invägdes den sista mjölken.

Bebyggelse och samhälls-planering

Någon planerad bostadsbebyggelse skedde inte i Hyssna förrän under slutet av 1950-talet. Det var ett område på Olideberg som då började bebyggas. År 1967 planerades bebyggelse också på det så kallade Locköområdet med plats för ca 35 villor och hus med hyreslägenheter.

Här uppfördes också en kommunal servicebyggnad för post, Föreningsbank, bibliotek och barservering. Senare byggdes här också daghem och förskolelokaler.

Vid de många informationsmöten och samrådsförfaranden som kommunen haft med hyssnaborna från 1968 till nu angående samhällsplanering för Hyssna har en mycket stor majoritet av befolkningen uttalat att man önskar bevara det öppna odlingslandskapet - då andra möjligheter finns för bebyggelselokalisering. Man vill ha en mer attraktiv, naturnära boendemiljö. Bygg därför i den närbelägna skogen istället för på åkermark har man sagt. Sådan planering är nu också föreslagen bl a norr om Melltorp och vid Uvekullen.

Sevärdheter

Landskapet här i Hyssna har många värdefulla kulturmiljöer och en mångskiftande fantastisk natur med djupa skogar, glittrande sjöar, höga berg och odlingslandskap med stora natur och skönhetsvärden.

Vandrar man den 40 km långa Hyssnaleden får man uppleva mycket av det bästa i svensk natur.

Bortom tätorter och asfalt mognar ännu sädesfälten i vårt öppna bondelandskap med rötter långt tillbaka i tiden. Här i hagar, ängar och skogsbryn blommar bl a prästkragar, blåklockor, jungfru Maria nycklar, slåttergubbar, backsippa, mandelblom, kattfot och blå viol.





















Bokskogen i Stomsås - ett av de nordligaste bestånden i Sverige. Foto: Arne Arnell

Man kan också få uppleva bokskogens skira grönska, storslagna utsiktsplatser, fågelsång, vilda forsar samt skogens tysta ro.
Text: Arne Arnell 2004.



 
 
 
Läs mer om      
Uppdaterad Besökare Kommentera (77) Ansvarig utgivare
Senast uppdaterad: 2006-10-17 20:43:07 - Tipsa om uppdatering
Denna sidan har haft totalt 54720 besökare
Denna sidan har 77 kommentarer - Läs kommentarer - Skriv kommentar
Ansvarig utgivare: Håkan Forsberg - Kontakta kontaktpersonen

Skicka e-post till Byalagets kontaktperson

* Ditt namn:

* Din e-post:

   

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Skicka e-post

Skriv en kommentar (gäller nuvarande sida)

* Ditt namn:

* Din e-post:

   Använd denna nyckelkod i fältet nedan:
Skriv koden med versaler (små bokstäver).
 

* Nyckelkod:

   
Titel:

Meddelande:



*
Obligatoriska uppgifter


Skriv kommentar